emmasbok

Fredag 12/7-2002

Dagbok.

Jag har precis kommit hem från London och det här har varit den värsta dagen i mitt liv.

Jag sov hos Isac och vi bestämde att jag skulle åka till hotellet och hämta mina väskor och sånt sen skulle vi mötas vid flygplatsen. Så jag åker och hämtar mina grejer sen åkte jag och mina föräldrar till flygplatsen. Vi står där och väntar på Isac, men han dyker inte upp. Jag ringer och ringer men han svarar inte. Mamma och pappa sa att det säkert inte var någon fara och att han snart skulle komma. Men vi väntade jätte länge. Jag blev helt förstörd och tänkte att han var död och allting. Men tillslut ringde han. Så här sa vi( exakt!!!) : Förlåt Isabel. Förlåt för att jag är ett jävla as, förlåt för allt. Men jag stannar här.

Och jag ba: va? Vafan säger du, vi skulle ju åka hem tillsammans!

Han : Jag vet. Men jag har inte varit hos min pappa på flera år och han ville att jag skulle stanna här.

Jag: Men, nej, gör inte så här kom nu!

Han: Fattar du ingenting eller? Jag kan inte, jag har redan avbokat min biljett, det är redan bestämt, allt är bestämt. Jag har försökt berättat.

Då började jag gråta, och skrika.

Jag: När fan bestämde ni det?

Han. I tisdags kväll. Jag försökte berätta i onsdags, när jag började vid maten du vet? När jag sa att jag älskade dig och så.

Jag: Du menar när jag sa att det inte är sa att vi bara har några dagar kvar? Du hade inte kunnat säga, jo vi har bara två dagar kvar. Eller innan du låg med mig, istället för att säga, du måste inte göra det här, hade du kunnat säga, du jag kommer inte följa med hem till Sverige, du får springa härifrån, du får slå mig och du behöver inte göra det här!

Han: Tror du inte jag ville berätta eller? Det är klart jag ville. Men jag...

Mina föräldrar hade gått i väg och lät mig prata ifred, men alla typ hörde för jag verkligen skrek.

Jag: Men vad? Jag trodde jag betydde allt för dig? Din pappa förstår säkert. Snälla Isac, snälla älskade Isac, det får inte sluta så här. Boka en biljett och åka imorgon. Jag behöver dig, du är bra för mig, du har gjort mig till en bättre människa. Jag behöver inte tänka på vad jag ska välja, det spelar ingen roll, för jag har dig!

Han: Isabel, jag är inte bar för dig. Du klarar dig bättre utan mig.

Jag: känner du inte mig alls?

Han: jag har en flickvän! Okej?

Hela världen stannade till. Allt han sagt, allt jag sagt, det var bara en lek för honom. Den här månaden, det var inte sant.

Jag: jag trodde, jag trodde du gjort slut.

Han: Hon är från Sverige. Inte Amanda, hon var ju bara, ja ett ligg. Typ.

Då såg jag klart. Det var det jag va. Ett ligg. Det var jakten han älskade, inte mig. Han visste att jag inte var en sån tjej som hoppade i säng med alla, så han fick mig att lita på honom.

Jag: Precis som jag. Bara ett ligg, precis som jag.

Han: Hon är från Sverige, 17 år precis som jag och vi hade typ gjort slut. Men sen ringde hon förra veckan.

Jag: jaha, så då kom du ihåg dina känslor för henne?

Han: Hon är gravid Isabel! Gravid! Jag vet inte vad jag ska göra. Pappa köpte en lägenhet till oss här i London och hon kommer imorgon.

Jag sa ingenting.

Han: Isabel, säg något!

Jag: Aha, nej men jag mår bra, jag hoppas du får ett bra liv.

Han: Sluta Isabel!

Jag: jag mår bra.

Han: Ljug inte för mig. Ditt liv skulle bli så mycket enklare om du inte la ner så mycket tid på att hitta på ursäkter och lögner.

Jag: Du har ingen rätt att säga så till mig! Du förlorade den rätten när du valde en annan tjej över mig.

Han: Men hon är ju Gravid!

Jag: Ljug inte för mig.

Sen la jag på. Jag visste inte vad jag skulle säga. Eller vad jag skulle göra. Jag vet ju inte om vi var på riktigt eller om det var lek. Jag vet inte om han älskar mig. Jag vet inte. Men jag vet i alla fall att jag aldrig mer vill se honom. Han ringde igen och jag svarade, men det enda jag sa var : Hejdå, för evigt. Sen la jag på, igen.

 

Mamma och pappa frågade vad som hände, men jag berättade inte om Isacs flickvän, jag sa bara att han ville stanna med sin pappa och de sa att allt skulle ordna sig. Det kommer det inte och jag kommer aldrig få se Isac igen. Jag hatar honom. Men jag älskar honom.

 

De sista meningarna är svåra att läsa på grund av de blöta fläckarna. De är torkade nu, men det var blöta fläckar för nio år sedan, blöta fläckar bildade av tårar. Månaden som skulle bli den bästa i hela mitt liv, blev istället den värsta i hela mitt liv. Den enda jag berättade för var Erica. Och även fast hon försökte dölja det, tyckte hon Isac gjorde rätt. Hon tyckte inte att han gjort något fel, ”Hon var ju gravid” sa Erica en gång. Men hon tyckte också det var synd för Isac och jag passade så bra brukade hon säga.